Äventyr, Kreta

Kretianska dörrar – eller vad är rätt med det här?

På Kreta är det mycket som inte är som hemma i Sverige, dörrarna är en sådan sak. De kommer i en uppsjö av varianter men ingen är vad jag har sett ”Svenskt logisk” – du vet med att dörrhandtag på var sida, möjlighet att låsa på utsidan och ett vred på insidan. Dörrarna i vårt lilla town house i Pigi är av modellen: handtag på insidan och knopp på utsidan. Varför detta prat om dörrar tänker du kanske nu… 

För att jag i dag började dagen med att erfara nackdelarna med Kretianska dörrar! Satt i godan ro och avnjöt mitt morgonte utanför huset, då det plötsligt kommer en vindpust. Och BANG! dörren drar igen. Dörren utan handtag på utsidan. Kanske har du redan räknat ut det, men för dig som inte är så bra på att visualisera dörrar och därmed kanske inte ser det framför dig kan jag berätta att det som händer när en dörr utan dörrhandtag blåser igen är att den inte går att öppna från utsidan.

Tänk dig sceneriet – mannen ligger och sover en våning upp i huset, dörren har dragit igen, mobilen ligger på insidan och du upptäcker att datorn du har med dig där har muspekaren bestämt sig för att försvinna mitt i allt. Tankarna yr lika snabbt som vinden som just drog igen dörren. Hur ska jag nu komma in? Snabb överslagsräkning ger mig resultatet att Fotografen säkert kan tänkas sova i både två och tre timmar till. Kollar dörren igen  – lika stängd som innan. Ställer frågan ”vad är rätt med det här?” och börjar kontemplera lite i brist på annat.

Inser att det är intressant att det känns svårt att inte komma in i huset, och drar mig till minnes den gången för många år sedan då jag blev inlåst och att känslan var den samma. Så vad är det med känslorna som väcks då man inte kan ta sig igenom en dörr?

Funderar på att ställa mig under balkongen och ropa upp till Fotografen men tänker att han behöver sova och tänker  att det snarare hade väckt hela byn mer än honom så jag låter det vara. Kollar dörren igen med tanken att den kanske som genom ett mirakel nu har valt att vilja öppna sig. Men icke! Det får bli till att kontemplera en stund till.

Efter några timmar ute i blåsten så gör jag i alla fall ett försök att väcka mannen i livet och lyckas. Väl med honom vid min sida börjar vi prata om det som hade hänt och jag inser att jag just innan dörren drog igen hade ställt en fråga kring vad jag hade för begränsande tänkt. En fråga som nu har fått sitt svar. 

Att Fotografen så snart han satt sig med en kopp kaffe tittar på mig och sedan på trappan som leder upp till balkongen och ställer frågan ”varför gick du inte upp där och in på balkongen?” tänker jag aldrig erkänna.

//Kathja

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + 5 =