Äventyr, Följetång, Foto, Kreta, Resa

Goes West Del 2 av 2… Eller ”Upplösningen av äventyret”… :-)

De små bergsbyarna ligger tätt och nästan varje by har trevliga tavernor som snabbt slänger ihop en stadig måltid som får hungriga resenärer att lova varandra att äta sig mindre mätta nästa gång. Vägen dit gick som så ofta här inte helt utan äventyr, eftersom den väg vi valt helt plötsligt var avstängd. Inte som i olidligt trygga Sverige, utan lite mer Medelhavsigt. Utan några varnande skyltar vid vägens början, eller ens i direkt anslutning till avstängningen. Man hade inte heller några betongsuggor med stora reflexer på ifall det skulle köra någon där efter mörkrets inbrott. Nej, man hade helt enkelt dragit ett (inte två) plastband rätt över vägen. Personligen blir jag alldeles lycklig när jag ser dessa plastbandslösningar. Det är sådana lösningar som gör att man inte somnar bakom ratten.

En av många fina utsiktsplatser på väg till Falasarna. Foto: Patric Rosberg

Efter maten, i den lilla bergsbyn Kampos, gav vi oss iväg mot den stora utgrävningen i Falasarna. Den lilla bilen slet tappert för att ta oss upp för de branta backarna längs de smala bergsvägarna. Även denna vägsträckan gav oss många spektakulära vyer då vi färdades upp och ner för bergen som gränsar ut mot havet i väst. Jag vet inte om det berodde på att gps:n tyckte vi skulle få det lite lugnare efter lunch för att hinna smälta maten, eller om det helt enkelt inte fanns någon obskyr liten betongväg att leda in oss på. Det ena behöver inte utesluta det andra, men resan till Falsarna gick utan några underliga stickspår.

 

Den norra stranden i Falasarna.
Foto: Patric Rosberg

Det kan ha varit den stabila lunchen eller den tidiga starten, för när vi närmade oss Falasarna var vi alla ganska trötta. Men eftersom vi är på Kreta och där är aldrig en fin strand långt borta så avhjälptes tröttheten med ett välbehövligt bad i Medelhavets klara vatten. Vi fann en ganska så sparsamt befolkad strandsträcka som var inramad av lite större klippblock. Ett perfekt ställe för hunden Gina att både få sval sand och skugga när hon noga bevakade att vi uppförde oss i vattnet. En rolig liten detalj var att sanden här var svagt rosa. Något som jag aldrig hade sett förut.

 

Nu när badet var avklarat och vi alla var pigga igen så fortsatte vi vår väg ut mot utgrävningen av den gamla staden. Vägens underlag skiftade till grus och den lilla bilen fick allt svårare att ta sig fram. När det gäller markfrigången på en Kia Picanto så lämnar den en del att önska om man vill ta ut den på gropiga grusvägar. Efter en stunds skumpande tyckte jag synd om den lilla bilen och vi avbröt färden ut mot utgrävningsområdet. Vi trixade runt bilen på den smala vägen och styrde mot vårt sista delmål för dagen.

Vi hade gått om tid för att ta oss till Balos Beach. Mitt mål var att ta lite bilder av stranden med solnedgången i bakgrunden och det var över 3 timmar tills dess att solen skulle gå ner. Gps:n tyckte det var roligt att ånyo leda ut oss på vägar som turister sällan få se och en del tid försvann när vi sakta guppade fram på vägar som var i stor behov av lite omtanke. Men den lilla bilen kämpade tappert vidare mot naturreservatet där Balos Beach ligger.

Utsikt från den fördömda grusvägen mot Balos.
Foto: Patric Rosberg

Till sist kom vi fram till ingången till naturreservatet och tillika början på Kretas mest nordvästra belägna väg. Jo, jag sa väg… Jag menar väg i dess allra vidaste mening. Det var en sträcka av ca 7.5 km med en sprängstensbelagd yta och dessutom med det allra finaste damm som täckte stenarna. Den lilla bilen gnisslade oroväckande medan vi väldigt långsamt tog oss fram mot slutmålet. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade haft gott om tid eftersom jag nu satte någon form av personligt rekord på att framföra ett fordon långsamt. Sträckan var lika delar storslagen som skrämmande och efter en lång stund nådde vi vårt mål. Vi var alla täckta i ett fint damm och den lilla bilen såg ut som den aldrig hade tvättats och vårt vatten var slut, men vi var äntligen framme.

Jag hade hört att Balos Beach var ett populärt resmål och att om man vill ha en plats på parkeringen skall man vara på plats tidigt eller som i vårt fall, väldigt sent på dagen. Detta bekräftades av att de första bilarna vi såg var parkerade ca 1.5 km innan vi kom fram till själva parkeringsplatsen. Till vår stora stora glädje fanns det en liten butik som sålde vatten och läsk på parkeringsplatsen och trots att vi inte hade med oss tillräckligt med mynt så fick vi köpt var sin flaska med välkylt vatten att skölja bort dammet som knastrade mellan tänderna.

Under min färd på den smala grusstigen mötte jag fler än en person som kom gåendes med försiktiga steg och med ett spänt ansiktsuttryck. Den gemensamma nämnaren för dessa personer var att alla hade tunna sandaler i läder på sig. Om ni planerar på att åka ut till Balos Beach kan jag rekommendera att ni tar på er bra skor. Visserligen finns det åsnetaxi att tillgå, men den tar er inte hela vägen och trappan ner till stranden påminner lite i sin karaktär om vägen vi just precis hade klarat av.

Solen försvinner sakta bakom det tjocka molntäcket. Foto: Patric Rosberg

Jag hittade ett bra ställe att stå på för att ta mina bilder och vände uppmärksamheten mot vad som hände på himmelen istället för att tänka på allt som hade hänt under dagen. Jag såg då hur stora regnmoln började skymma just där solen skulle gå ner. Jag suckade högt och såg maktlöst på hur solen långsamt gled in bakom de tjocka molnen och hur ljuset övergick från gult till grått. Just då tyckte jag inte att det var rättvist att efter den sista strapatsen stå där och bli lurad på en solnedgång. Här på Kreta har jag ju fått sett otroliga solnedgångar varje kväll och nu när jag har planerat precis hur jag skall fånga den, då ser det ut att inte bli något annat än en grå tysthet…

 

Molnen spricker upp och ljuset kommer tillbaka. Foto: Patric Rosberg

När jag muttrande över mitt öde, vände mig om till Kathja för att få lite medhåll, men log hon bara åt mig och sa ”Ta det lugnt. Det är lång tid kvar”. Det lugnade mig något och jag vände mig om igen och iakttog spänt molnens rörelser. Fortfarande muttrande över min olycka, fast nu något tystare. Så helt plötsligt så släppte kanten på molnet taget om horisontlinjen och det blev med ens en lucka som skulle visa solen just när den skulle doppa sig i havet. Mitt humör bättrade sig avsevärt när det kompakta molnet dessutom började skingra sig på fler ställen. Jag fick nu, helt plötsligt, mycket att fotografera. Solens strålar lyste genom molnen gav upphov till ett underbart ljust med spännande skuggor som alla speglade sig i Medelhavets underbart blåa vatten.

En av de sista bilderna för dagen.
Foto: Patric Rosberg

Jag fick ett perfekt avslut på en dag som varit så bra man bara kan tänka sig. Nu var det bara hemresan kvar…

 

//Patric

 

 

P.S

Så var det bara hemresan kvar…
Foto: Patric Rosberg

Jag kommer aldrig mer säga något illa om Kia Picanto, som denna dag levererade långt mer än jag trodde det var möjligt att prestera av en bil, med en motor som är strax mindre än en den man normalt kan hitta i en symaskin.

 

//D.s

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio + 11 =