Äventyr, Drömmar, Följetång, Foto, Kreta, Resa, UppLEVA

Goes West. del 1 av 2

Jag stannade upp ibland den alltmer växande skaran av nybadade turister som nu lämnade stranden. Jag tittade mig omkring och försökte hitta ett bra ställe att ta min första bild över den kända badstranden, Balos Beach, som låg ca 130 meter under mig. Solnedgången var bara 45 minuter bort och planen var att få några bra bilder av stranden med den nedgående solen i bakgrunden.

Solnedgången vid Balos Beach Foto: Patric Rosberg

Jag tänkte tillbaka på dagen, som hade börjat tidigt. Redan klockan 6 hade klockan ringt och med inte helt stadiga ben hade jag tagit mig ned för trappan och fram till den kaffemugg som Kathja, så omtänksamt hade fixat åt mig. Och en timma senare hade vi både hunnit vakna och packat in, förutom hunden Gina, mig, Kathja och vår dotter Selene (Fia) i den lilla bilen. Efter en stunds trixande med både vår gps och mobilens Google Maps hade vi fått ordning på vägval och dagens första delmål, Elafonissi Beach, längst ner på Kretas sydvästra hörn.

Planen var nu att ta oss från söder till norr, så nära kusten som möjligt, på Kretas västkust. Färden gick helt enligt planen fram till strax innan Kissamos. Tydligen, av någon för mig okänd anledning, har tydligen både Maps och vår gps snackat ihop sig över vilka vägval som är lämpligt att föra fram en liten Kia på. Med resultatet att så fort vi hade lämnat motorvägen så började de mest svårforcerade vägarna dyka upp framför oss. Nu hade vi visserligen tur, eftersom vi fick bara möte en gång på dessa, lika galet branta som tokigt smala betongvägarna som saknar all form av skyddsräcken… Men vad vore livet på Kreta utan dessa små äventyren i vardagen.

Buss som långamt tar sig igenom tunneln efter byn Topolia Foto: Patric Rosberg

De små bergsvägarna på väg mot Elafonissi Beach löper genom ett landskap fyllt av otroliga vyer och på en del ställen är vägen så smal att det är med stor möda som de breda turistbussarna kan ta sig fram. Skall man tag sig över till andra sidan ön via dessa vägarna kan det vara bra att börja tidigt, innan trafiken blir för stor så man kan njuta av färden.

Elafonissi Beach Foto: Patric Rosberg

Väl nere vid Elafonissi Beach möttes vi av ett välkomnande klart vatten, som gick i alla tänkbara blå toner, i den långrunda bukten. Jag har inga problem att förstå varför Elafonissi Beach har blivit avbildat på så många vykort från Kreta eller varför det står i turistguiden att man skall vara på plats tidigt om man vill ha en plats i skuggan under de palmbladsklädda parasollerna som ingår när man hyr sig en solstol. Vyerna nere på stranden hade lätt platsat i vilken exklusiv resekatalog som helst.

Elafonissi Beach Foto: Patric Rosberg

Stranden fylldes snabbt på med badsugna turister och eftersom ingen av oss hade något större intresse av att studera hur folk trängde sig fram för att kunna lägga beslag på de bästa platserna vid vattnet, drog vi oss mot den lilla bilen igen. Vår resa på västkusten hade ju precis börjat och med lite tur så kunde vi kanske hitta en gömd liten fiskehamn eller kanske en liten strandsträcka som ännu inte hamnat på något vykort.

Fiskehamn någonstans på västkusten Foto: Patric Rosberg

Så efter en stunds fifflande med gps:n och Maps la vi ut kursen så nära kusten som vi överhuvudtaget kunde hitta en väg. Vi vek snart av huvudvägen och fortsatte på smala vägar som vinglade in mellan små byar, djupa dalar och höga berg. Naturen ändrades hela tiden och vi såg allt från olivlundar där träden stod i militäriskt räta linjer till små husvagnar, vid kuststräckan, som såg ut att vara hämtade från tiden då hippiekulturen invaderade Kreta. Vi hittade visserligen ingen missad strand, men en mysig liten fiskehamn fann vi till slut. Den hade dock inga gamla träbåtar, målade i vitt och blått, i sig utan två små båtar i plast. Men den var fin ändå och det blev några bra bilder på både den och på den lilla ödlan som var i full färd med att äta upp en larv.

För att skydda ödlans matställe så hålls denna plats hemlig… Foto: Patric Rosberg

Nu vet jag inte om det var ödlan som påminde tjejerna om det eller om de var den branta backen vi klättrade upp tillbaka till den lilla bilen på, men efter detta stoppet blev samtalsämnet i bilen helt matorienterat. Jag, som känner till tjejernas inte helt osynliga pikar, visste att matklockan hade slagit och att det nu var hög tid att hitta en taverna.

En helt underbar taverna i den lilla byn Kampos. Sunset Taverna Foto: Patric Rosberg

Forts. följer

//Patric

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − 8 =