Äventyr, Foto, Grekland, Kreta, Resa, UppLEVA

”De bästa byarna och de största mustascherna” eller en tur längs Amaridalen i Psiloritis skugga.

Lefka Ori, White mountains tornar upp sig i väster.

Jag andas långsamt in den stilla och varma luften samtidigt som jag justerar mitt objektiv för att få med den snöklädda topparna på Lefka Ori, som ligger långt där borta i väster. Vi har just kört in ibland Amaridalens grönskande mjuka kullar och dagen tur skall ta oss igenom de små byarna som ligger just efter kanten där Kretas högsta berg, Psiloritis, tornar upp sig. Förutom att naturfotografen i mig älskar detta området har jag idag ett, nja eller rättare sagt, två syften med dagens lilla äventyr. Jag skall reka för en bra plats att fota vintergatan och samtidigt hitta ett hyggligt svar på en fråga som jag läst i en av Greklands grupperna på Facebook. En fråga som var väldigt svår att ge ett bra svar på och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge ett helt passande svar heller. Men kanske kan jag räta ut frågetecknet lite för fotografen som tar bilder av det som jag undviker att göra, nämligen människor.

Frågan som nu fick mig att titta efter saker jag aldrig tidigare hade tittat efter i det här området var kort och väldigt kompakt, ”bästa byarna o största mustascherna”… Hahaha Ja, rent objektivt så kan jag nog klara av att mäta en mustasch om jag var tvungen eller se om en man har en sådant där väderbitet ansikte att han iaf. borde ha en mustasch, så varför inte… Byarna är något jag normalt inte tittar så noggrant på när jag rullar igenom dem, men det är absolut nyttigt att kliva utanför sitt normala tankemönster så även detta blev en fråga som jag borde klara av att i alla fall ge ett allmänt hållet svar på.

Byn Vistagi

Så nu står jag här på den smala vägen med Psiloritis i ryggen och med topparna på Lefka Ori i min kameras sökare samtidigt som jag tänker på ett citat ifrån en artikel i Vagabond: ”Dagarna i Amari flyter fram som honung, trögt och sakta. Att trivas är lätt. Att ta sig härifrån är svårare.” Jag tror inte att det går att få mer rätt än författaren till artikeln fick i det citatet. Hela Amaridalen utstrålar ett lugn som jag inte har sett någon annanstans här på ön. Det blir om inte annat väldigt påtagligt när vi strax därefter rullar in i Vistagi som kommer att bli dagens första lilla by. Här finns inga direkta spår av turismens framfart och husen ser ut som typiska hus på Kreta gör, vita, fyrkantiga och om de inte har helt platta tak så är det ett nästan platt tak klätt i röda takpannor. Det är dessutom hel omöjligt att säga vilket år som det byggdes. Det kan vara alltifrån 500 år gammalt till att det är byggt för några år sedan. När jag tittar på husen känns det som att det kan vara ett bygge som påbörjades för 500 år sedan och som det byggs på fortfarande. Jag har så klar inga belägg för detta, mer än känslan av att hela dalen går efter en annan tideräkning än resten av världen.

Platania väl dolt just vid foten av berget.

Då det rådde akut brist på mustascher, förutom en man med ett väldigt skägg var byn ganska tom på ansiktshår i övrigt så styrde jag vidare mot nästa by, Platania. Ni vet en sådan där by som man ser i en tecknad film. En sådan där som ligger just vid foten av det stora berget som har lite snö på toppen. Just så ligger Platania placerad. Precis vid det stora berget som löper brant upp mot molnen högt där ovan. Det skall, enligt några jag talat med, också finnas en fin ravin att vandra i just ovanför byn, men då jag inte har gått den själv (ännu) kan jag inte närmare uttala mig om det. Passande nog så svävar en stor lammgam högt ovanför byn och hjälper till med att förstärka känslan av den tecknade filmen.

Vid foten av Psiloritis

Om man vill se en ganska så typist by för området är absolut Platania en by att besöka. En small huvudgata löper genom byn  och skvallrar om hur breda vägarna var i området förr i tiden. Vita byggnader som har byggts utan att någon stel svensk stadsarkitekt, från början har planerat hur de små gatorna skall löpa mellan husen, ligger tätt under det stora berget. Det vilar ett, för Amaridalen, typiskt lugn över byn. Det visar sig tydligt när vi kommer körandes längs den smala huvudgatan och två bilar helt enkelt har stannat mitt på den, precis bredvid varandra. Rutorna rullas lugnt ner och de två bilisterna börjar att tala med varandra. Då är det ingen som försöker få de två att sluta tala med varandra och köra vidare, utan då lutar man sig istället tillbaka i bilsätet och kanske rullar en cigarett. Det finns mer folk i rörelse här än i Vistagi och om man letar efter en väderbiten mustaschklädd fåraherde att fånga med kameran så borde man inte behöva leta så länge. Även sotaren, som sköljde ur en skorstensbit av plåt när vi körde förbi, hade kunnat utgöra en imponerande del av ett foto.

Utsikt över dalen från andra sidan.

Vi rullar vidare till Fourfouras innan vi svänger av mot höger mot den lilla byn Vizari, för att så småningom vända tillbaka kursen mot norr och hemåt igen. Dagens tur på de smala och konstant svängande vägarna har tillslut blivit för mycket för en av hundarna och det som var kvar sedan frukosten ligger nu på filten han satt på. Vi tar hans reaktion som ett tecken på att det är hög tid att avbryta dagens tur ibland de gröna kullarna i Amaridalen. Under tiden som Kathja sanerar hundburen så tar jag ut de bägge på en tur längs med vägen, samtidigt som jag försöker sammanfatta dagens intryck.

De mjuka kullarna.

Att välja en by eller ett ställe som favorit i Amaridalen är en omöjlighet. Visst finns det ställen som tilltalar mig mer eller mindre, men jag tror att det bästa sättet att uppleva dalen är att i sakta mak ta sig från by till by. Då kan man dessutom passa på att ta en matpaus på caféet i Vizari, för att sedan rulla vidare genom dalen. Det finns många små ställen att både äta på och hyra ett rum över natten på, så man kan lätt spendera mer en en dag här. Har man som jag, ett intresse av att fotografera, så finns det mesta att hitta här. Det spelar inte så stor roll vad du vill fotografera chansen är stor att du hittar det här. Fast jag måste ändå säga att öns okrönta kungar (enligt mig), fåraherdarna högt uppe i bergen, har klart störst mustascher. Så vill man fotografera väderbitna män med stor karaktär är det en tur upp i de vilda bergen som kan rekommenderas.

/Patric

 

 

 

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 4 =